Mörk jord

Väldigt spännande och bitvis riktigt ruggig. Steven börjar brevväxla med psykopaten Arnold Avery och en livsfarlig katt-och-råtta-lek tar sin början. Steven gräver ute på Exmoorheden, han vill hitta sin morbror Billy som försvann för arton år sedan. Att Billy försvann och förmodligen blev mördad av Arnold Avery har påverkat Stevens familj genom alla mår. Stevens mormor väntar fortfarande på att sonen skall komma hem. Stevens mamma kämpar för att orka ta hand om Steven och hans lillebror. Hon mår dåligt och familjen lever under ganska fattiga förhållanden. Över hela familjen ligger Billys försvinnande som en blöt och kall filt. Steven vet att om han hittar Billys kropp kommer mormor att sluta vänta och mamma bli snäll. Steven drömmer om att få en "riktig familj". I skolan är Steven utsatt för de tuffa killarna som tvingar av honom hans saker och hotar honom. Det är rått och tufft. Jag läser och hoppas att Steven ska hitta Billys kropp. Jag vill att Steven ska få en snäll och varm familj. Jag tycker mycket om Steven och jag läser med andan i halsen. Det är fina lite sorgsna porträtt av utsatta människor i boken och det är en mycket spännande och samtidigt en sorglig berättelse. Jag läser, ryser och försöker hålla alla tummar jag har för Steven. Läs den!

Eldvittnet

Riktigt bra deckare. Jag har läst Keplers två tidigare romaner och gillade den första sådär(för rå blodig för min smak), tyckte tvåan var klart mycket bättre.
Trean är riktigt spännande och det är full gas hela tiden. Blodigt är det i Eldvittnet också men inte värre än jag klarar av det. Boken är underhållande och jag är fast tills boken är färdigläst. Slutet är en riktig cliffhanger och jag vill vet och läsa mer nu. Hoppas fyran kommer snart. Snälla "Lars Kepler" skriv skriv....

Sankta Psyko

Nej, detta var inte speciellt bra. Visst lite krypande stämning m.m Men annars gick den här boken mig spårlöst förbi. Orealistiskt. Varför springar man omkring med barn under jorden. Om man har en förskola som ligger intill ett psyksjukus så kan man väl gå på utsidan med barnen som skall träffa sina föräldrar som finns intagna på sjukhuset. Jag känner inte för att läsa fler böcker av Theorin....lika överskattad som Läckberg. Fan vet om jag inte föredrar Läckber. Hon skriver så att man vill läsa och historien är levande. Det fanns bitar i denna bok som jag intresserade mig för,jo. Vänskapen mellan Alice Rami och huvudpersonen Jan Hauger är intressant att läsa om. Hämnd och starka band. Men det blir ändå ett lågt betyg på den här boken.

Mörkrets gärning

Boken börjar med att Profileraren Charlie (Charlotte) Flint får en dag ett mystiskt paket med gamla tidningsurklipp. Klippen handlar om ett kallblodigt mord som skedde i Oxford under den tiden hon själv läste där. Lägg till att det är en av mina favoritförfattare som har skrivit boken och det kan bara bli bra, tänkte jag,
Men tyvärr. Detta börjar likna det förhållande som jag har med Patricia Cornwell. Jag börjar fundera på om vi är på väg mot en brytning? Jag läser boken med en viss behållning men jag är aldrig riktigt med i historien. Jag har inga problem med att lägga ifrån mig boken och jag tvekar lite när jag skall plocka upp den. Jag känner att jag inte bryr mig om Charlie eller hennes historia.När boken är slut drar jag en lättad suck. Jag är faktiskt glad att den är slut. Jag är besviken på McDermid och hade förväntat mig mer. Jag ger inte upp vårt förhållande ännu. Vi är kanske bara inne i en liten svacka? Jag hoppas detta för jag vet vad McDermid kan åstadkomma. Jag väntar....

Fasanjägarna

Den andra boken i serien om kriminalinspektör Carl Mørck. Jag läste denna bok direkt efter Kvinnan i rummet (som jag tyckte var otroligt bra).
Jag är inte lika förtjust i denna historia. Visst jag hade svårt att lägga ifrån mig boken och visst gillar jag Carl fortfarande men jag jag tyckte så illa om de "tre mäktiga männen" som historien kretsar kring. Jag kom på mig med att "önska" att någon skulle ta livet av dem ganska omgående så att jag slapp läsa om dem mer.
Men jag kommer att hålla utkik efter nästa bok om Carl Mørck. för honom släpper jag inte.

Kvinnan i rummet

En vacker vinterdag 2002 försvinner den unga och lovande politikern Merete Lynggaard spårlöst. Medierna kastar sig över fallet och börjar spekulera vilt om allt ifrån självmord och mord till kidnappning och frivilligt försvinnande. Polisen inleder snart en stor utredning men den blir resultatlös. Merete är som uppslukad av jorden.
Samtidigt är kriminalinspektör Carl Mørck tillbaka på jobbet efter en traumatisk händelse där han och två kollegor blivit nedskjutna. Ena kollegan dog och den andre är förlamad. Carl är fysiskt oskadd men plågas av djupa skuldkänslor gentemot sina kollegor.
När Carl Mørck så småningom får ansvaret för utredningen av Merete Lynggaards försvinnande börjar det hända saker. Snart är Mørck och hans assistent Hafez el-Assad en hänsynslös förbrytare på spåren. Frågan är om de hittar galningen innan det är för sent?
(kopierat från Bokus)
Äntligen får jag chansen att läsa om Carl Mörk från början. I sommras läste jag Flaskpost från P och kände mig lite förvirrad över att inte få vara med från början.
Nu fick jag det. Det är alltså här allt börjar med Carl, Assad och den nya cold case-avd Q.  Jag gillar Carl, han är en rätt humoristisk polis trots att han har en irriterande och krävande ex.fru(?),Vigga. Han mår dåligt av den händelse som bara flyktigt behandlas i boken då en kollega blev dödad och en annan totalförlamad. Detta är en spännande historia som jag hade svårt att släppa. Jag gick faktiskt upp klockan 5 två dagar i rad för att jag skulle hinna läsa så mycket som möjligt innan jag gick till jobbet. De delar av boken som handlar just om kvinnan i rummet är oerhört spännande och jag gläds åt att få läsa om en oerhört stark kvinna. Assad, Carls assistent är en riktig pärla som jag gärna vill träffa fler gånger. Jag gillar tonen i boken och kommer genast att kasta mig över Fasanjägarna. Jag vill hänga med Carl och Assad igen.

Bro-Frågor

Efter gårdagens avsnitt kvarstår många frågor:
Varför har Charlotte Söringer peruk?Var är mamman och barnen som Stefan Lindberg tog hand om och vem är Stefan Lindberg egentligen? Vem är mannen på Anjas teckning? Vad hände med polismannen i slutet av avsnittet?
Hur gick det till? Ett 45 sekunder långt fjärrstyrt strömavbrott Någon gick in i datorerna, valde en sektion och tryckte på 'off'". Vem har tillgång till dessa datorer?
Varför dödas hemlösa? Hur är polismannen Henning inblandad? Eller är han det? Är han bara en feg polis som är fångad i "kårandans våld"? ´Var har Stefan Lindberg gömt liket av den man som han slog i huvudet med ett strykjärn?
Saga Norén jag litar på att du löser detta.

Bron

Onsdag....BRON!!!

Deckartider

Jag har en hel hög med bra böcker som ligger och väntar på mig. Ändå vill jag köpa mer...
För lite tid för många böcker att läsa. Jag längtar efter att få avsluta jobbet och åka hem. På med raggstrumporna, fram med tekoppen och värmeljusen. Regnar det ute är jag glad. Då kan jag tillbringa hela kvällen med att läsa och behöver inte få dåligt samvete när jag ser träningsskorna i hallen...
Jag ser framemot:
    

Änglamakerskan

Camilla Läckbergs 8:e bok i serien om Erica Falck och Patrik Hedström, faktaboksförfattare som är en fena på research respektive polis vid Tanumshedes polisstation. Dåtid och nutid blandas som i de tidigare böckerna.
Jag tycker det är rätt kul att träffa Erica och Patrik igen. Jag irriterar mig på Erica (som jag brukar göra). Hon är nyfiken och lägger näsan i blöt som vanligt och Patrik är lite trög och börjar bli fet om magen. Det är justa människor och jag gillar dem. Jag har trevligt i deras sällskap och följer även denna historia med en viss behållning. Det är lättläst, underhållande och bitvis riktigt spännande.Kan ju inte påstå att jag stormlängtar till nästa bok men jag kommer säkert att läsa den med.

Vill ha..

...därför att jag älskar boken och för att jag skulle passa så bra i den!!!

Kall som graven- Peter Robinson

Så har jag fått en ny(gammal) favoritpolis, Allan Banks. Ny/gammal för jag träffade honom i En ovanligt torr sommar för ett antal år sedan. Varför har jag hållit Banks på avstånd hela denna tid frågar jag mig nu?
Allan Banks är i 40 års åldern och har (inte helt ovanligt) ett trassligt privatliv. Hans fru vill skiljas, själv tror han att han vill ha flytta ihop igen men samtidigt har han en attraktiv kollega som han dessutom har haft ett kortvarigt förhållande (troligtvis en av anledningarna till att hans fru har flyttat från honom?), Annie Cabbot.Banks får uppdraget att, inofficiellt, resa till London och leta rätt på Riddles (som är Banks chef) förrymda sextonåriga dotter, Emily, som visar sig ha hamnat i ganska dåligt sällskap.
Efter en del strul får så Banks med sig Emily hem och tror att allt är klart men det är istället bara början på en lång och bitvis komplicerad mycket intressant historia. Paralett med detta så konfronterar Annie en av männen som våldtog henne innan hon förflyttades till Yorkshire. Denna man är polis och en tidigare kollega till Annie.

Detta är en mycket bra engelsk deckare i Agatha Cristie stil och jag kommer nu att ”hänga” med Allan Banks och Annie Cabbot en hel del framöver. Jag tror jag åtminstone har 6 böcker som väntar på mig. Härlig höstläsning att se framemot alltså.

Never let me go

Detta är en oerhört vacker bok men den är smärtsam att läsa. Jag följer de tre vännerna Kathy, Tommy och Ruths liv från barndom till vuxna. Först deras tid som barn på den ganska idylliska internatskolan till deras liv som vuxna. Det är Kathy som berättar historien och den är både grym och känslosam. En del saker förblir i dunkel genom historien men jag blir ändå alldeles fullständigt delaktig i de tre vännernas uppvaknande från aningslösa omedvetna barn till smärtsamt medvetna vuxna. Kathy berättar historien utan sentimentalitet och med en slags lugn självinsikt. Det finns en alldeles speciell anledning till varför dessa barn finns och den anledningen är grym och ofattbar. Detta är både en skräckhistoria och en kärleksroman. Jag tycker mycket om den och tänker fortfarande på den och funderar. Funderar över vad ett liv är värt, vad det innebär att vara människa och hur vi lever tillsammans och vad vi gör mot varandra.

Du ska se Gilmore Girls....

Favorit nr 1

"Du ska se Gilmore Girls om du tycker om roliga karaktärer, dialoger som är fyllda med film och musik referenser och om du uppskattar en serie som är underbart mysig och där alla avsnitt under åtta säsonger är bra, vissa avsnitt är extra bra men inte ett enda är dåligt"
En tv-serie som är svår att inte älska.´Jag älskar den mycket.....men glöm inte ta med kaffe och mat. Ett måste när man tittar. Du kommer att förstå varför.

Dollhouse

Dollhouse, är en amerikansk science fiction-tv-serie, skapad av Joss Whedon.
Jag som är barnsligt förtjust i Buffy testar denna serie för att se om den kan vara något för mig.

 Dollhouse, spelar Eliza Dushku en ung kvinna vid namn Echo, en medlem av en grupp människor som är kända som "actives" eller "dolls." "The Dolls" har, efter att frivilligt ha skrivit på ett kontrakt, fått sina genuina personligheter rensade och sparade så att de kan återfå den den dag de slutar på dollhouse. Tills den dagen kommer kan deras hjärnor laddas med nya personligheter, minnen och särskilda kunskaper och färdigheter. Dollhouse har både privatpersoner och myndigheter som kunder; de anlitas för särskilda jobb, brott, fantasier, och goda gärningar. I uppdragen övervakas actives av handlers. Mellan uppgifterna, är dolls avprogrammerade och saknar i stort sett personlighet och känslor. De bor skyddat i det laboratorium som programmerar dem, i en gömd byggnad kallad "The Dollhouse". I handlingen följer man Echo, som från början är hjärntvättad, för att sedan bli självmedveten. Allt eftersom tiden går fortsätter hon minnas mer och mer om vad som hänt under hennes uppdrag.^[2][3]
Förutom Dushkus karaktär, handlar serien även om människorna som driver det mystiska "Dollhouse", och två andra "Dolls", Victor och Sierra, som är vän med Echo. Trots att Actives framstås som volontärer, är verksamheten olaglig och är under ständigt hot från Paul Ballard, en federal agent som har hört talas om "dolls". (kopierat från Wikipedia)

Hejdå Spike

Just sett klart sista avsnittet av Buffy. Det har varit en lång serie på 7 säsonger. Karaktärerna har nästan blivit mina vänner. Känns som om jag har bott i Sunnydale tillsammans med Scooby-gänget ett bra tag nu och plötsligt blivit tvungen att flytta därifrån och lämna mina vänner.
Jag kan konstatera att mina favoriter har växlat genom säsongerna Willow var länge min bästa vän men efter att hon nästan förintade världen i slutet av säsong 6, blev jag lite trött på henne.
"I varje människogeneration finns det en ung kvinna som är Utvald. Hon ska bekämpa vampyrer, demoner och alla andra mörkrets krafter. Hon är Dråparen" och utan Buffy hade vi ju aldrig klarat oss genom alla fasor. Angel som kom som en beskyddare, blev förälskad i Buffy, blev ond och god och ond men tillsist god. Angel som försvann efter säsong 2 och jag vet inte om jag blev lättad eller besviken (han fick en egen serie som jag kanske borde se?) Spike (älskade Spike) seriens bad-boy med sina underbara sarkasmer och coola stil. Ond men god och min favorit. Xander, Anya, Tara och inte glömma Oz....
Och Rupert Giles,Sunnydale High Schools bibliotekarie även Buffys väktare. Under en period flyttar Giles hem till England och jag saknar honom. Han återvänder för att ta hand om Willow när hon ger sig iväg för att förinta världen.
Dawn,  Buffys irriterande "syster"som egentligen är en energiboll...och som bara dyker upp en dag. Fast i slutet gillar jag henne och förlåter henne för allt gnäll.
Rily Finn som är Buffys pojkvän under ett antal avsnitt. Buffy kan dock aldrig älska honom fullt (p.g.a Angel) och deras förhållande tar slut. Rily var en bra pojk och Buffy var korkad som inte behöll honom.
Faith, en andra dråparen som kallas eftersom Buffy dör lite...hon är både skurk och hjälte. Hon är seriens bad-girl och en väldigt intressant och sammansatt karaktär som jag gillar.
Underbar dialog och många oförglömliga karaktärer.
Alla borde besöka Buffy-världen, absolut!!

Never let me go-påbörjad

Denna bok är en skildring av tre barns gemensamma uppväxt, men också en skönlitterär kommentar till en vår tids stora etiska frågor: genetik och kloning.
Jag tycker språket i boken är vackert och stämningen känns sorgsen och lite "detta-kommer-inte-att-sluta-bra". Det gör lite ont att läsa om dessa "reservdelsmäniskor"som vet att de inte har något att säga till om. Jag hoppas att mina farhågor om bokens slut är fel.
Tydligen har det gjorts en film på denna bok. Jag gillar boken (än så länge iallafall) och jag kommer nog att vilja se filmen. Carey Mulligan, Keira Knightley och Andrew Garfield spelar huvudrollerna.

Brottsplats Faithful place

"Faithful Place är Frank Mackeys barndomskvarter i Dublin, platsen han flydde från för tjugo år sedan. Ytterst tveksamt har han nu återvänt. Hans syster har ringt och bett honom komma. Hon hittat något från den unga kvinnan han en gång älskade. Hans ungdomskärlek som svek. Nu försöker Frank ta reda på vad som verkligen hände den där dagen som han har gjort allt för att glömma. Dagen som för alltid ändrade hans liv"

Rått och slitet verkar det vara i Faithful Place. Frank Mackey har lyckats ta sig därifrån och har numera ett bra(tror jag) jobb som polis. Han verkar ha lämnat människorna i FP bakom sig och trots sin skilsmässa funkar det ganska bra för Frank och han försöker tillbringa så mycket tid han kan med sin lilla dotter(som tydligen bor med sin mamma).
När samtalet från Franks syster kommer tvingas han resa tillbaka till sitt barndomskvarter och återuppta en komplicerad och infekterad kontakt med sin ganska så dysfunktionella familj. Det är mörkt, hotfullt och obehagligt att vara med Frank i hans barndomskvarter och nästan alla medlemmarna i Franks familj är personer som jag inte skulle vilja vara bekant med. De övriga invånarna som vi träffar i FP är inte heller speciellt trevliga. Det känns farligt att vara där. Fast jag håller troget fast vid Frank genom hela boken och följer honom hack i häl, både av nyfikenhet och för att jag gillar honom.
Det här är, precis som de tidigare böckerna, en underbart välskriven kriminalroman om gamla hemligheter och komplicerade mänskliga relationer.

Denna dödens kropp

Ett mord som uppdagats på en undanskymd Londonkyrkogård får Thomas Lynley att åter träda i tjänst - och han är mer än välkommen. Mordroteln har fått en ny chef under hans frånvaro, och det har börjat gå grus i maskineriet.
Thomas Lynleys långvariga och känsloladdade frånvaro efter mordet på hustrun får äntligen sitt slut när han kallas tillbaka till Scotland Yard. De har kört fast i utredningen kring mordet på en ung kvinna, Jemima Hastings, som hittats knivhuggen på en avskild kyrkogård i London. Lynleys gamla gäng litar inte riktigt på sin nya avdelningschef, Isabelle Ardery, vars ledarstil verkar gå alla på nerverna. Faktum är att Lynley är den enda som kan se igenom hennes hårdhudade fasad och få syn på något annat, en väl dold sårbarhet, för att inte säga attraktivitet.
Samtidigt som Lynley arbetar i London följer hans forna kolleger Barbara Havers och Winston Nkata mordspåret söderut. På landsbygden upptäcker de en vacker och underlig plats där gamla traditioner är i bruk, men främlingar inte särskilt välkomna. Skogen ruvar på många hemligheter.
Det känns som om jag har hittat mina gamla kompisar igen. Det blev ett kärt återseende. Förstår inte hur jag har överlevt utan Thomas och Barbara. Jag har tidigare slukat Elizabeth Georges böcker och blivit väldigt fäst vid T och B. Men i de senare böckerna blekande mina kompisar bort på något vis, jag kände att vi hade växt ifrån varandra. Därför är det härligt att konstatera, vi är ett team igen, Barbara, Thomas och jag. Boken är tjock och spännande. Fast jag listade ut en del själv (jag har ju lärt mig av T och B tidigare).
Mest läser jag Georges böcker för jag vill fortsätta att vara tillsammans med Barbara. Jag gillar henne skarpt. Hon är självständig och inte fåfäng. Jag gillar hennes lilla lägenhet och hennes relationer med sina grannar. Thomas är ju snygg och faller för snygga lätt alkoholiserade Ardery (jag hoppas hon flyttar i nästa bok) förståss och Barbara är fult klädd som vanligt. Men jag håller på dig Barbara, du är bäst!!!!

Vass egg

Camille Preaker är en ung reporter på Chicago Daily Post. Hon är en arrogant enstöring med ett tvångsmässigt behov att rista in ord på sin kropp. Hon är fortfarande lite skör efter en tids behandling på en psykiatrisk klinik, när hon av tidningen skickas till sin hemstad i Missouri där ett mord på en flicka begåtts.
Snart befinner sig Camille i familjens viktorianska hus i Södern, och hon tvingas att efter åtta år på nytt umgås med sin kyliga mamma och sin halvsyster som hon knappast känner, en brådmogen trettonåring som oroar hela den lilla staden. Ännu en flicka hittas mördad. Morden tycks ha kopplingar till Camilles egen komplicerade barndom.
Gillian Flynns debutroman är en psykologisk thriller som handlar om lusten att skada, både sig själv och sina närmaste. Berättelsen är skriven i jag-form och språket återger skickligt den unga reporterns besök i hemstaden där hon försöker betrakta sin omgivning med professionella ögon.
Jag såg mig själv, en desperat trettonåring som låg snyftande på golvet i sin döda systers rum med en liten blommig sko. Eller Amma, själv tretton, ett kvinnobarn med en fantastisk kropp och en tärande önskan att bli den babyflicka min mamma sörjde. Min mamma som sörjde över Marian. Som bet den där babyn. Amma, som hävdade sin makt över mindre varelser ...
Jag började läsa denna bok för ungefär 1 år sedan men efter ungefär 30 sidor stoppade jag undan boken. Jag tyckte inte om den helt enkelt. I samband med att jag "städade" i mina bokhyllor fann jag boken igen och bestämde mig för att göra ett nytt försök.
Lite skeptisk tog jag mig an boken. Efter ett par sidor kände jag "dettaärminbok-känslan" komma krypande.
Camille är en antihjätinna som jag gärna tar till mitt hjärta. Hon är en besvärlig, ganska så destruktiv ung reporter och jag känner hennes plågor som om de vore mina egna.
När Camille återvänder till sin hemstad för att skriva om en flickmördare som härjar där, ramlar hennes barndom och det förflutna över henne som en blöt och tung filt. Det är suggestivt och mörkt. Camilles familj är  minst sagt dysfunktionell och speciellt hennes mamma är en sort för sig.
Det är något Twin Peaks över berättelsen och människorna i den. Detta tycker jag är helt underbart läs den!!

Unga Kvinnor

Unga kvinnor av  Louisa May Alcott. En bok i Uppväxtklassikerboxen.

En fin bok. Oskuldsfull och lite naiv på ett unberbart vis. Jag blev så fäst vid systrana March och kunde inte bestämma mig för vilken av dem jag tyckte bäst om. Pojkflickan Jo kanske ändå kom närmast mitt hjärta.
Här är allt fortnyfftigt och mamma March är så snäll och förståndig. Människorna i boken är goda människor som vill väl, ett undantag är väl då flickornas faster som är lite av en surkart.
Boken skrevs 1868 och det märks förståss med den är dock en liten pärla. Den har ett friskt språk utan en massa moraliserande.

Flickan från ingenstans

Jag var tvungen att låta BOKEN bara ligga ett par dagar efter att jag hade fått den. Mina förväntningar var så stora så jag vågade inte börja läsa den. Jag steg upp tidigt första dagen på min semester och började läsa:

”Innan hon blev Flickan från ingenstans- Hon som kom gående, Den första och sista och enda, som levde i tusen år – var hon helt enkelt en liten flicka i Iowa som hette Amy”, jag var fast.
Liknelser har gjorts mellan Kings Pestens tid (en av mina stora favoriter) och Cronins Flickan från ingenstans och jag kan bara sucka jaa så bra är den.
Jag har släpat med mig BOKEN i bilar och på tåg. Jag har låst in mig på toaletter och gömt mig för min familj. Jag har legat och läst i sängen på kvällarna så länge, att mina armar börjat skaka och värka. Jag har levt i BOKEN och upplevt en underbar resa.
Det är en stor bok till vikt och innehåll. Det är en vampyrapokalyps som man inte kan göra något annat än att älska. Den har mästerliga karaktärer som berör. Den handlar om världen före och efter. Den handlar om människor som kämpar för att överleva (de goda) men den handlar också om de smittade, de som inte längre får vara människor, de som lämnas utanför. Flera gånger under mina dagar med BOKEN ställde jag mig frågan när slutar en människa att var människa?

Jag blev så fäst vid människorna och speciellt flickan Amy. Här finns inga fagra vampyrer att förälska sig i. Dessa varelser som militärens experiment skapat har endast ond mörk död med sig i släptåg. Men även i dessa varelser finns smärta och ångest, Vem var jag, före allt detta?

När jag till sist slog igen boken ville jag bara gråta:

Av utmattning, för att den var så underbar, för att jag inte ville skiljas från människorna, för att jag ville fortsätta att följa Amy, för att livet är så vackert och så grymt och för att jag ville(och vill fortfarande) veta hur det gick för människorna och för världen.

Jag får vänta, del 2 och 3 kommer 2012 respektive 2014. Jag väntar…

Ett litet minus måste jag nog ändå skriva och då gäller det för delen ”Efter”. Det blir bitvis segdraget och för detaljerat.

Men det lilla minuset betyder inget.

Jag uppmanar er som inte läst BOKEN, kliv in och ta del av en fantastisk resa. Jag avundas er som har den resan kvar att göra.

Till varje pris

Mason Mace Perry var en kontroversiell polis i Washington tills hon blev kidnappad och ditsatt för ett brott hon inte begått. Hon förlorade allt polisbrickan, karriären, friheten och satt två år i fängelse. Nu är hon tillbaka på utsidan, fast besluten om en enda sak: att bli polis igen.
Hennes enda chans att komma tillbaka är att lösa ett stort fall på egen hand och därigenom bevisa att hon är värdig polisuniformen. Trots att hennes syster är polischef och står på hennes sida, måste hon arbeta i skuggorna. En hämndlysten federal åklagare gör nämligen allt för att skicka tillbaka henne till fängelset. Det är då Roy Kingman kommer in i hennes liv.
Roy Kingman är en ung advokat som arbetade med samhällets mest utsatta medborgare innan han tog ett välavlönat jobb på en advokatbyrå i Washington. Mace och Roy träffas efter att han hittat liket efter en kvinnlig kollega på advokatbyrån.
Utredningen av advokatens död avslöjar överraskande hemligheter från både den privata och offentliga sektorn i huvudstaden. Det som började som ett rutinärende tar snart en fruktansvärd och oväntad vändning.
(kopierat från Adlibris)

Väldigt lättläst bok (på ett positivt sätt).
Spännande och rapp. Mason Perry är "naturligtvis" egensinnig och går sin egen väg. Hon är besatt av att bli polis igen och inget kan/ska hindra henne på den vägen. Bitvis är Mason en smula tröttsam och jag skulle vilja säga det till henne. Fast i det stora hela håller jag på henne och känner att jag kämpar tillsammans med henne. "Vi ska tillbaka".
Roy Kingman är en trevlig advokat som vi gärna vill ha med oss på vår väg tillbaka.
Masons syster är sträng men juste och åklagaren är naturligtvis en karekatyr på hur en best till åklagare kan vara. Skön som en huldra giftig som en kobra.
Sedan har vi Masons nye arbetsgivare (ja hon måste ju försörja sig fram tills polisbrickan åter är i hennes hand), en välgörare av rang. Han är rik som ett troll och med ett hjärta så stort så att halva USA kan bo där (ok överdrift). Men här känner jag att det blir för mycket av det goda. Han låter Mason (när hon tillsammans med den gode advokaten förhandlat till sig en mycket bra lön) bo i sitt gätshus på egendomen. Gästhuset är stort som en större lyxvilla. Dessutom har det rika trollet en excellent kock i sitt stall, som lagar maträtter (Mason kan bara ta för sig) som får mig att vilja ta första bästa flyg till "over there" för att få sitta med vid bordet. Efter som rika trollet har en oerhört socialt samvete och ett "projekt" (som Mason ska jobba med) får en utsatt ung mamma och hennes lilla son flytta in och äta gourmé middagar de också.
Till sist jag läste boken med ett litet leende i mungipan, inte uttråkad snarare lite glad. Det är lite gott med sagor där de onda är onda och de goda är riktigt goda. Där hjältinnan är stark och kämpar på. Vi ska tillbaka eller hur Mason?

Jenny Diski-underbara

 
Jag har haft underbara timmar tillsammans med Jenny Diski. Jag läste böckerna i ett svep och bara älskar dem båda två.
Jenny Diski är skarp och humoristisk. Jag känner verkligen hur mycket jag älskar att läsa böcker, när jag läser hennes böcker.
Böckerna handlar om resor. Resor ut i världen och resor i det mänskliga psyket. Jenny Diski reser för att komma undan och vara för sig själv. Böckerna handlar också om skrivandet och konsten att göra ingenting.
Jenny Diskis andlige släkting Michel de Montaignes idéer finns närvarande i böckerna och Diski blir på någotvis en modern Montaignes. Jenny Diski reser ut i världen och Montaignes stängde in sig i sitt tornrum.
På tunn is är också en öppen hjärtlig berättelse om Jenny Diskis barndom, som enda barn till två självmordsbenägna hysteriker och om vistelserna på olika psykiatriska avdelningar.

Helgonet

Det här är den fjärde fristående delen i Carin Gerhardsens Hammarbyserie. Jag har läst de tre tidigare böckerna och gillade dem. Helgonet är en spännande och på samma gång hemsk bok att läsa. Poliskaraktärerna i boken är bra och intressanta. Jag har fått en ny favorit i och med denna bok, Poliskvinnan Hedvig Gerdin, Gäddan kallad. Gäddan är 55 år har haft närmare 30 års bortvaro från polisarbetet och nu återinträtt i tjänst med inspektörsgrad. Hon är änka och har under många år varit hemmafru och under tiden skaffat sig en svensk juristexamen av doktorsgrad. Gäddan är självständig, intelligent och går sina egna vägar. De övriga i gruppen är lite förbryllade över henne men hon vinner med tiden deras förtroende.
Det är en otäck historia som Gerhardsen dukar upp. Ett idylliskt villaområde visar sig ruva på en ofattbar grymhet och människor är inte vad de utger sig för att vara. En omtyckt och respekterad familjefar blir mördad på väg hem från en pokerkväll med vännerna. Alla har bara fina saker att säga om honom. Men var han så präktig och god som alla säger? Gamla bortträngda historier kommer upp till ytan igen. Vad hände med det ryska sommarbarnet som försvann för ett antal år sedan? Var är hon? Hänger de båda händelserna ihop? Fler unga flickor visar sig vara "försvunna" i detta idylliska samhälle....och på internet pågår ljusskygga aktiviteter som får betydelse för historien.
Jag tycker handlingen i boken är spännande och flyter på bra. Det är otäckt och återigen tänker jag man skall vara lite skeptiskt inställd till människor som verkar "för bra". Lite sund misstänksamhet är ett bra utgångsläge.

Viskleken

"Öppnare gränser har förändrat Europas brottslighet. Därför startas Opcop, en ny och än så länge hemlig operativ enhet inom Europol. Flera svenskar, med den rutinerade kriminalaren Paul Hjelm i spetsen, ingår i den nya gruppen. Med säte i Haag och med kontakter i Europas alla hörn ska man bekämpa internationell brottslighet. Men trots att all information rörande Opcop är konfidentiell, verkar någon ha läckt: ett lik, arrangerat i en bisarr ställning, påträffas utanför London, och i kroppen finns ett meddelande riktat till gruppen.
En möbelföretagare i Nacka gör affärer med den italienska maffian, en amerikansk tradingbank flyttar gigantiska pengasummor, anställda i en kinesisk möbelfabrik är sjuka, och under ett toppmöte i London sluddrar en döende man en märklig fras i Arto Söderstedts öra. På något sätt hänger allting ihop."

Komplicerad intrig, må jag säga. Det gick inte att halvsovläsa boken precis(vilket jag inte brukar göra...ändå). Vad jag menar är att jag fick skippa läsa-isängen-på-kvällen, helt. Här gäller det att vara koncentrerad och alert. Dels är det väldigt många nya namn att hålla reda på och dels rör sig gruppen i olika länder runt om i Europa. Det är spännande och lite otäckt. Vad händer med världen? Girighet, korruption och makt har ju för vana att vandra tillsammans med människan och i denna bok är de verkligen närvarande. Det är den råa brottslighetens som visar upp sitt fula ansikte.
I slutet av boken ställer sig gruppmedlemmarna sig frågan "Vad handlade det här fallet om egentligen?"
Det handlar om framtiden. Både framtiden för gruppen (som har bevisat att de behövs och att samarbete över landsgränser behövs) men det handlar också om världens framtid.
Det blir många trådar att knyta ihop i slutet men allt faller på sätt och vis på plats och det är en skrämmande bild som till sist blir synlig.
"Där fanns alltihop. En fullständigt vanvettigt och fullständigt logisk karta över en kontinent i mentala spillror. En osannolik konstellation av förbindelser mellan döds ryckande kroppsdelar. Ett penganerdt förfall nervsystem. Ett fasansfullt diagram över andligt förfall och kulturell fernissa."

Den femte årstiden

Helt uppslukad har jag varit av denna bok, under några sommardagar. Tur att jag har semester för jag har haft svårt att lägga boken ifrån mig. Hemsk och vidrig.Våldtäkt, tortyr och traffiking. Onda män i tjusiga förpackningar. Samhällets gullegrisar med sina fina titlar och viktiga uppdrag. Män som har folks förtroende. Män som man litar på, ser upp till. Män som utnyttjat allt och alla, tar för sig och förbrukar. Använder kvinnor som toalettpapper...
Det är oerhört bra skrivet. Jag tycker mycket om språket. Vasst och kortfattat. Man kommer inte undan. Måste läsa vidare. Malin Fors är underbar, som en galen furie jagar hon fram på sin jakt efter sanningen och för att ge dessa drabbade kvinnor någon slags upprättelse.
Jag kommer på mig själv med att tänka på alla gånger som jag har låtit mig bli imponerad av fina titlar som människor har. Jag har nästan "sett upp till" människor. Vad fan vet jag om dessa människor som står där i all sin glans och förträfflighet?  Vad vet vi om varandra? Vilka är vi? Vem kan man lita på?
Jag vill flytta ut till ett torp i  skogen. Jag är rädd för människor....

Den enögda kaninen

”Vi har inget val”, säger en av personerna i Den enögda kaninen.
”När tror ni vi slutade ha det”, svarar någon.
Dalen är ett litets samhälle där borta, där man inte behöver efternamn eftersom alla känner alla. David reser hem för att tillbringa några sommarveckor i sitt barndomshem. Han träffar sina gamla vänner och tillsammans med dem driver han fram genom dagarna. Det är lättjefullt och naivt. Det finns inget motstånd, allt driver sakta men säkert mot det oundvikliga slutet. Jag vill ropa till David och vännerna ”Stanna och tänk”. Men på något vis är allt redan bestämt. Bestämt at de skall hitta det övergiva huset. Bestämt att de skall tillbringa sina lata och rusiga dagar där. Bestämt att de skall begå brott om natten och återvända med stöldgodset till huset. Vännerna trasslar in sig i en snårig härva av brott, lögner och nya brott. Så en dag är vi framme vid uppgörelsen – slutet.
Boken är också en resa genom ett barndomsland. För David är Dalen minnen och upplevelser.

Det finns ett mjukt skimmer över boken, något drömskt.
Språket är vackert och bilderna som målas upp är så där skimrande och suddiga som om man tittade på dem med kisande ögon i solsken. Men här finns även andra bilder, mörka och farliga. Ond bråd död smyger fram över sidorna och inget eller ingen kan stoppa det. Slutet avslöjas redan i det inledande kapitlet och vägen dit blir en upplevelse som är både vacker och hemsk.
Jag tycker mycket om boken. Den är suggestiv, spännande och faktiskt riktigt underbar!!

Jag fick denna bok som en recensionsbok från Akademibokhandeln.