Denna dödens kropp

Ett mord som uppdagats på en undanskymd Londonkyrkogård får Thomas Lynley att åter träda i tjänst - och han är mer än välkommen. Mordroteln har fått en ny chef under hans frånvaro, och det har börjat gå grus i maskineriet.
Thomas Lynleys långvariga och känsloladdade frånvaro efter mordet på hustrun får äntligen sitt slut när han kallas tillbaka till Scotland Yard. De har kört fast i utredningen kring mordet på en ung kvinna, Jemima Hastings, som hittats knivhuggen på en avskild kyrkogård i London. Lynleys gamla gäng litar inte riktigt på sin nya avdelningschef, Isabelle Ardery, vars ledarstil verkar gå alla på nerverna. Faktum är att Lynley är den enda som kan se igenom hennes hårdhudade fasad och få syn på något annat, en väl dold sårbarhet, för att inte säga attraktivitet.
Samtidigt som Lynley arbetar i London följer hans forna kolleger Barbara Havers och Winston Nkata mordspåret söderut. På landsbygden upptäcker de en vacker och underlig plats där gamla traditioner är i bruk, men främlingar inte särskilt välkomna. Skogen ruvar på många hemligheter.
Det känns som om jag har hittat mina gamla kompisar igen. Det blev ett kärt återseende. Förstår inte hur jag har överlevt utan Thomas och Barbara. Jag har tidigare slukat Elizabeth Georges böcker och blivit väldigt fäst vid T och B. Men i de senare böckerna blekande mina kompisar bort på något vis, jag kände att vi hade växt ifrån varandra. Därför är det härligt att konstatera, vi är ett team igen, Barbara, Thomas och jag. Boken är tjock och spännande. Fast jag listade ut en del själv (jag har ju lärt mig av T och B tidigare).
Mest läser jag Georges böcker för jag vill fortsätta att vara tillsammans med Barbara. Jag gillar henne skarpt. Hon är självständig och inte fåfäng. Jag gillar hennes lilla lägenhet och hennes relationer med sina grannar. Thomas är ju snygg och faller för snygga lätt alkoholiserade Ardery (jag hoppas hon flyttar i nästa bok) förståss och Barbara är fult klädd som vanligt. Men jag håller på dig Barbara, du är bäst!!!!

Vass egg

Camille Preaker är en ung reporter på Chicago Daily Post. Hon är en arrogant enstöring med ett tvångsmässigt behov att rista in ord på sin kropp. Hon är fortfarande lite skör efter en tids behandling på en psykiatrisk klinik, när hon av tidningen skickas till sin hemstad i Missouri där ett mord på en flicka begåtts.
Snart befinner sig Camille i familjens viktorianska hus i Södern, och hon tvingas att efter åtta år på nytt umgås med sin kyliga mamma och sin halvsyster som hon knappast känner, en brådmogen trettonåring som oroar hela den lilla staden. Ännu en flicka hittas mördad. Morden tycks ha kopplingar till Camilles egen komplicerade barndom.
Gillian Flynns debutroman är en psykologisk thriller som handlar om lusten att skada, både sig själv och sina närmaste. Berättelsen är skriven i jag-form och språket återger skickligt den unga reporterns besök i hemstaden där hon försöker betrakta sin omgivning med professionella ögon.
Jag såg mig själv, en desperat trettonåring som låg snyftande på golvet i sin döda systers rum med en liten blommig sko. Eller Amma, själv tretton, ett kvinnobarn med en fantastisk kropp och en tärande önskan att bli den babyflicka min mamma sörjde. Min mamma som sörjde över Marian. Som bet den där babyn. Amma, som hävdade sin makt över mindre varelser ...
Jag började läsa denna bok för ungefär 1 år sedan men efter ungefär 30 sidor stoppade jag undan boken. Jag tyckte inte om den helt enkelt. I samband med att jag "städade" i mina bokhyllor fann jag boken igen och bestämde mig för att göra ett nytt försök.
Lite skeptisk tog jag mig an boken. Efter ett par sidor kände jag "dettaärminbok-känslan" komma krypande.
Camille är en antihjätinna som jag gärna tar till mitt hjärta. Hon är en besvärlig, ganska så destruktiv ung reporter och jag känner hennes plågor som om de vore mina egna.
När Camille återvänder till sin hemstad för att skriva om en flickmördare som härjar där, ramlar hennes barndom och det förflutna över henne som en blöt och tung filt. Det är suggestivt och mörkt. Camilles familj är  minst sagt dysfunktionell och speciellt hennes mamma är en sort för sig.
Det är något Twin Peaks över berättelsen och människorna i den. Detta tycker jag är helt underbart läs den!!

Unga Kvinnor

Unga kvinnor av  Louisa May Alcott. En bok i Uppväxtklassikerboxen.

En fin bok. Oskuldsfull och lite naiv på ett unberbart vis. Jag blev så fäst vid systrana March och kunde inte bestämma mig för vilken av dem jag tyckte bäst om. Pojkflickan Jo kanske ändå kom närmast mitt hjärta.
Här är allt fortnyfftigt och mamma March är så snäll och förståndig. Människorna i boken är goda människor som vill väl, ett undantag är väl då flickornas faster som är lite av en surkart.
Boken skrevs 1868 och det märks förståss med den är dock en liten pärla. Den har ett friskt språk utan en massa moraliserande.

Flickan från ingenstans

Jag var tvungen att låta BOKEN bara ligga ett par dagar efter att jag hade fått den. Mina förväntningar var så stora så jag vågade inte börja läsa den. Jag steg upp tidigt första dagen på min semester och började läsa:

”Innan hon blev Flickan från ingenstans- Hon som kom gående, Den första och sista och enda, som levde i tusen år – var hon helt enkelt en liten flicka i Iowa som hette Amy”, jag var fast.
Liknelser har gjorts mellan Kings Pestens tid (en av mina stora favoriter) och Cronins Flickan från ingenstans och jag kan bara sucka jaa så bra är den.
Jag har släpat med mig BOKEN i bilar och på tåg. Jag har låst in mig på toaletter och gömt mig för min familj. Jag har legat och läst i sängen på kvällarna så länge, att mina armar börjat skaka och värka. Jag har levt i BOKEN och upplevt en underbar resa.
Det är en stor bok till vikt och innehåll. Det är en vampyrapokalyps som man inte kan göra något annat än att älska. Den har mästerliga karaktärer som berör. Den handlar om världen före och efter. Den handlar om människor som kämpar för att överleva (de goda) men den handlar också om de smittade, de som inte längre får vara människor, de som lämnas utanför. Flera gånger under mina dagar med BOKEN ställde jag mig frågan när slutar en människa att var människa?

Jag blev så fäst vid människorna och speciellt flickan Amy. Här finns inga fagra vampyrer att förälska sig i. Dessa varelser som militärens experiment skapat har endast ond mörk död med sig i släptåg. Men även i dessa varelser finns smärta och ångest, Vem var jag, före allt detta?

När jag till sist slog igen boken ville jag bara gråta:

Av utmattning, för att den var så underbar, för att jag inte ville skiljas från människorna, för att jag ville fortsätta att följa Amy, för att livet är så vackert och så grymt och för att jag ville(och vill fortfarande) veta hur det gick för människorna och för världen.

Jag får vänta, del 2 och 3 kommer 2012 respektive 2014. Jag väntar…

Ett litet minus måste jag nog ändå skriva och då gäller det för delen ”Efter”. Det blir bitvis segdraget och för detaljerat.

Men det lilla minuset betyder inget.

Jag uppmanar er som inte läst BOKEN, kliv in och ta del av en fantastisk resa. Jag avundas er som har den resan kvar att göra.