Pojken som slutade gråta

Boken som jag köpte den där söndagen när hela Drottninggatan i Stockholm var fylld av bokbord. Jag vaknade på mitt hotellrum och kikade ut genom fönstret och såg att man höll på att plocka upp BÖCKER!!!
Jag satt som på nålar hela förmiddagen, struntade i lunchen och sprang!! bort till Drottninggatan.
Jag köpte "Pojken som slutade gråta" (jag köpte fler böcker):
Jag har tidigare läst Ninni Schulmas "Flickan med snö i håret" och jag tycker det är en ok deckare.En lågmäld rätt traditionell deckare och jag ville gärna träffa journalisten Magdalena Hansson igen.
I denna boken dras Magdalena Hansson in i jakten på seriepyroman. Det är rätt mycket vardagsrealism och plötsligt känner jag att jag inte är så intresserad av Magdalena längre. Jag blir lite trött på hennes vankelmod. Magdalena är gravid och hon verkar inte riktigt veta hur hon vill ha det med sitt liv. Petter hennes särbo blir (helt förståeligt) en smula trött på henne.Magdalenas son från ett tidigare förhållande, trivs inte så bra i skolan eller med sina klasskamrater. Blir pojken mobbad? Jag förstår Magdalenas oro.
Flera hus brinner och någon är ute efter hämnd. Någon bevakar och väntar på rätt tillfälle. Det är sorgligt på något vis. Historien är spännande och tragisk. 

Ärliga blå ögon

Jag behöver lugna ner mig och jag behöver se något okomplicerat. Kanske en gammal serie från 1976 kunde vara något.
"Hon är 25 år och byter skepnad lika lätt som en kameleont"
Anna Godenius i en serie från min ungdom: Undrar om det håller? Jag gillar 70-tal så jag chansar.
Jag har tänkt länge på denna serier och nu kunde jag köpa den för 49 kronor på CDON, ett kap tror jag. Kvällen är räddad. Tar en paus för att sedan avsluta med handlingarna inför mötet i morgon. 

Att skapa en seriemördare

Alla läser väl Hennes Råstams bok "Att skapa en seriemördare"? eller kanske inte?
Jag var nästan galen innan jag fick boken i min hand. Jag kastade mig över varje debattartikel som handlade om Thomas Quick/Sture Bergwall. Det har funnit många och tonläget i dem har höjts vart efter.
Vad tycker jag? Jag tycker att boken är väldigt rörig. Det radas påståenden på påståenden och efter ett tag börjar jag så smått undra om Överåklagare Christer van der Kwast polisen Seppo Penttinen är påhittade figurer. Kan man bete sig så i verkligheten? Är hälften sant av det som står i boken är det ju "skogstokigt"? Det är ju inte så att "herrarna" begår misstag och är allmänt klantiga utan här pratar vi om uppsåt. Man vill ha en "massmördare" och man skapade en. Allt som talade emot att TQ/SB skulle vara mödaren "försvann" i något svart hål. Men all andra människor som jobbar inom polisen, åklagarmyndigheten, på Säters sjukhus....? Jag fick sluta läsa boken i sängen på kvällen för jag blev så upprörd och kunde omöjligt somna. Men när jag läste att Hennes Råstam t.o.m ifrågasatte "lik"-hundens kapacitet eller förmåga då började jag dra "öronen åt mig" Vad skulle en hund ha för intresse av att TQ/SB blev dömd för mord. Alla är oseriösa och "onda" men att börja anklaga en hund för att vara oseriös? Jag började undra om jag helt kan lita på Hennes Råstam? Vad är det som säger att inte han "klipper" ut saker och bara låter mig få veta valda delar som passar in i hans berättelse.
Jag känner att den "ylande" flocken har vänt nu. Nu skall vi springa och yla "skandal" "Sture Bergwall är  oskyldig" " En rättsskandal". För inte så längesedan "ylande" flocken "massmördare" "knappt mänsklig" "odjur". Jag tycker det är bra att Göran Lambertz står kvar och inte "ylar" med.
Klart är att boken är intressant men jag tror att den är tillrättalagd. När jag till slut var klar med den var jag innerligt trött på den.Jag vet inte om det beror på att jag är rädd för att det som står i den är sant eller om jag känner att jag blir lite"förd bakom ljuset"?
Det är olustigt och jag måste låta boken smälta in. Skall lämna över boken till särbon som är utbildad inom jurist yrket och vänta på att få diskutera med honom.
Vet inte hur många klor jag skall sätta i den?