Den enögda kaninen

”Vi har inget val”, säger en av personerna i Den enögda kaninen.
”När tror ni vi slutade ha det”, svarar någon.
Dalen är ett litets samhälle där borta, där man inte behöver efternamn eftersom alla känner alla. David reser hem för att tillbringa några sommarveckor i sitt barndomshem. Han träffar sina gamla vänner och tillsammans med dem driver han fram genom dagarna. Det är lättjefullt och naivt. Det finns inget motstånd, allt driver sakta men säkert mot det oundvikliga slutet. Jag vill ropa till David och vännerna ”Stanna och tänk”. Men på något vis är allt redan bestämt. Bestämt at de skall hitta det övergiva huset. Bestämt att de skall tillbringa sina lata och rusiga dagar där. Bestämt att de skall begå brott om natten och återvända med stöldgodset till huset. Vännerna trasslar in sig i en snårig härva av brott, lögner och nya brott. Så en dag är vi framme vid uppgörelsen – slutet.
Boken är också en resa genom ett barndomsland. För David är Dalen minnen och upplevelser.

Det finns ett mjukt skimmer över boken, något drömskt.
Språket är vackert och bilderna som målas upp är så där skimrande och suddiga som om man tittade på dem med kisande ögon i solsken. Men här finns även andra bilder, mörka och farliga. Ond bråd död smyger fram över sidorna och inget eller ingen kan stoppa det. Slutet avslöjas redan i det inledande kapitlet och vägen dit blir en upplevelse som är både vacker och hemsk.
Jag tycker mycket om boken. Den är suggestiv, spännande och faktiskt riktigt underbar!!

Jag fick denna bok som en recensionsbok från Akademibokhandeln.