Äntligen ses vi igen Rut Galloway och jag. Jag har faktiskt längtat efter Rut. Här är hon igen då. Detta är en spännande historia, som alltid när Elly Griffiths skriver. Den fjärde boken är en fin blandning av vidskepelse och förnuft. Dessutom är det som alltid en mängd olika slag människor inblandade. Det är halloween och på musset i Norfolk ska man just till att öppna en kista med kvarlevorna av en medeltida biskop i. Men något går snett och Rut hittar museiintendenten livlös bredvid kistan och snart har komisrie Nelson (pappan till Ruts dotter) insjuknat och utgången är osäker. Jag erkänner att jag är mer intresserad av Ruts liv än av själva historien. Jag vill att det ska ordna sig för Rut och jag vill att hon skall inse att Nelson inte är mannen för henne. Eller vill jag inte det? Nelson är ju "lyckligt" gift och verkar inte ha några planer på att skilja sig!!!!Hans hustru har surnat till och fått Nelson att lova, ingen kontakt med Rut undantag i tjänsten. Han har dessutom (svikare) lovat att inte träffa sin dotter. Kate (Rut och faktsikt Nelsons lilla dotter) ska fylla 1 år och det förbereds ett barnkalas och Nelson vill komma men vågar inte. Ja sedan blir Nelson väldigt sjuk och Rut är förtvivlad.....
Jag vet inte vad det är med Rut? Varför gillar jag henne så mycket? Kanske för att hon är självständig, envis och lite av en ensamvarg. Hon bor i sin lilla stuga med katt och barn. Lite udda och "sin egen".
I slutet av boken känns det som om det börjar ordna sig för Rut. Kanske kan hon få kärlek och gemenskap utan Nelson. Men boken avslutas med orden " Det borde vara enkelt. Men det är det inte"
Men Rut, snälla?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar