Vattenänglar

En septemberonsdag kallas Malin Fors till en villa i ett av Linköpings finare områden. Ett gift par har hittats mördade i sin jacuzzi. Nakna och isblå i ett vatten som inte längre är genomskinligt klart. Deras femåriga adoptivdotter Ella är försvunnen och ett intensivt sökande inleds. Är flickan vid liv och har förts bort? Eller har hon försökt rymma från mördaren och drunknat i Stångån?

Vad skall jag säga? Malin. Usch jag vet inte men det känns som om jag börjar tröttna på Malin. Hennes komplicerade liv, hennes spritproblem, att hon sviker sin dotter att hennes dotter har blivit en riktig bracka och att Malin är tvär och kantig.
Peter Malins kärlek visade sig vara ett svin och absolut ingen att hålla i handen när åskan går. Jag högaktar henne för att hon inte sviker Ella. Malin letar och river upp himmel och jord i sin jakt på flickan. Men sitt eget barn sviker hon trots allt.
Jag är lite trött på att döda talar och jag längtar efter människor med färre problem. Jag längtar efter människor som lever sitt liv och kan stå för sina val. Människor som väljer rätt och tar ansvar.
Jag är lite nyfiken på nytillskottet Elin Sand. Jag känner sympati för henne. Hon verkar ha en mer empatisk förmåga än vad Malin har.
Det är en otäck historia med egoistiska människor som tänker på sitt.”Ni kan dra åt helvete med den andra ungen”, säger en förälder i boken. Kärleken till det egna barnet kan bli ett slags utsträckt egoism som gör en okänslig för andras svårigheter.
Men trots allt det är tur för Ella att Malin Fors finns. Jag märker att Malin påverkar mig och inser att jag inte kan strunta i henne. Jag säger hejdå till Malin nu men jag tror inte jag kan släppa henne vid för våg. Jag måste hänga med henne ett tag till. När ses vi igen då?
Tre starka klor får Vattenänglar.